alltidUnited

Med några dagars distans i form av en nästan ohälsosamt lugn midsommar ute på landet känner jag mig redo att summera upp årets bottennapp så här långt, senaste omgångens 0-4 borta i Uppsala mot GUSK. Att skriva om matcher man förlorat, och framförallt förlorat som vi förlorade denna, är inte kul. Det enorma tryck jag lever under att hålla bloggen flytande (Senast i raden av hot var Afrim som hotade att mosa mig med pizza-Mercan om jag inte släppte in Filip som medskribent!) gör ändå att jag ska återge matchen och vad som gick fatalt fel på det lite halkiga gräset på Gamlis IP.

Vi anlände till matchen en aning stukade efter den fruktansvärt tunga 1-2-förlusten hemma mot Hudik, där vi återigen visade att det går alldeles utmärkt att förlora en match trots bollinnehav på 80%. Sedan den matchen hade Lilla DN hunnit vika ner sig med ljumskproblem, Lundh öppet visat sina fascistsympatier genom att bo i en Laziotröja och jag hade klättrat som en raket i VM-tipset och lämnat Matte Folköl ensam till sitt öde nere i botten. (En intressant VM-tips där Stor-Judas, Gutte Källberg, fortfarande ligger i topp och Roffe Bluff sjunker snabbare än en ballong fylld med stenar...)

Väl på plats var vår taktik att försöka sätta en ordentlig press på GUSK och tvinga dem att slå långa bollar. En taktik som fungerade sådär, då vi sällan lyckades pressa dem tillsammans. Istället tog ett taggat GUSK tag i matchen, skickligt dirigerade av sin väldigt framstående mittfältare med nummer 7. GUSK-spelarna var extremt laddade och hetsade effektivt varandra i inledningen på matchen, påhejade av den store, fule storken på mittfältet med nummer 18. Längst fram hade de en ständigt farligt mustasch som sprang i alla vädersträck samtidigt och tillsammans med deras mer stadigt stationerade targetplayer gav de vår backlinje huvudbry.

Vi blev tagna på sängen och verkade nervösa. Larvigt enkla misstag gav GUSK chansen att vinna tillbaka boll högt i banan och inte heller utnyttjade vi domarens (USA:s förbundskaptens Bob Bradleys andre son?) stundtals extremt höga toleransnivå, vilket ufot på mitten i GUSK som kallades "Luggen" gjorde till sin specialare. Även om GUSK satte oss under press skapar de inte så farliga chanser, Säll är endast ute och avstyr ett bra friläge från vänster.

Sakta men säkert kommer vi igång och tar i andra delen av första halvlek över taktpinnen. Jag dunkar en halvvolley över målet inne i straffområdet. Svagt. Vedad avlossar stora vänsterkanonen. Folkesson är nära i en bra djupledslöpning och Hailab är några centimeter från att komma igenom ett par gånger. Som ett brev på posten kommer då istället 0-1 precis innan paus. Afrim halkar vid en rensning och bollen går till en GUSK-forward som exekuterar bollen i bortre gaveln.

I omklädningsrummet rådde begravningsstämning. "Kom igen grabbar, vi kan vända det här!" Yeah, right. Något var fel, det fanns ingen geist i Sollentuna United denna dag. Den som totalt tillintetgjorda den vacklande moralen var matchens bästa Mustasch, som med ett drömmål satte 2-0 efter två minuter av andra. End of story.

Resten av matchen är en plågsam upplevelse. Vi springer, kämpar, men vi gör det en och en. Känslan av att backa upp varandra och fightas som ett lag hade vi glömt bort någonstans långt borta. GUSK hade lika gärna kunnat vinna med 6-0 i ärlighetens namn. De var en ribba där, en stolpe där. När vi får vår absolut bästa chans sänker Axel Tomas bakifrån när han ska nicka in bollen i ett övergivet mål. Det var en sån där dag...

Våren är ju ändå inte slut, vilket är skönt. Precis efter matchen hade jag inga andra känslor än "Ge oss semester från den när skiten.". Men redan dagen efter växte revanschlustan inom mig. Jag vill visa att vi är ett bra lag. Vi ska avsluta våren snyggt och visa att vi vill vara bland lagen som är med i jakten på jagande Frej (Bakom oss kommer ju ett Ultradefensivt tråkspelande Rotebro i full karriär!). Därför kan jag utlova ett helt annat Sollentua United på tisdag. Anförda av en frustande Belgisk Blå ska vi trycka ner GUSK och visa att förra veckans kollaps var en engångsföreteelse, dags att sluta sig samman!