alltidUnited

ESK-United 1-3: Inget vaskande för FT!

Foto: Kent Lundqvist

Enköping - Sollentuna United 1-3

0-1 23' Jens (Eyüp)

0-2 24' Christian (Saffe)

0-3 79' Omar (Demba)

1-3 83'

Det är inte lätt att vara ensam skribent för Sollentunas största fansite. En veckas frånvaro bland skinande äpplen, instoppade skjortor och datorer som är så dyra att FT skulle behöva fälla träd i en månad för att ens ha råd med RAM-minnet. Acklimatiseringsperioden på det nya jobbet är långt ifrån över, men tydligen tolereras inte avbrott från bloggen, så jag ska försöka ta mig upp på fötterna igen. Det tär ju på själen att bli verbalt attackerad av en till Dalarna flyende jätteidiot vid namn Hellkurd.

Så. Nu ska det skrivas igen, och då självklart om avslutningen på serien för ganska exakt en vecka sen. För Sollentuna United innebar seriens sista match en tripp till Sveriges närmsta stad och ett besök på ex-allsvenska Enavallen för match mot Enköping. Ett lag som fallit tungt i systemet de senaste åren (För en UTFÖRLIG beskrivning av raset, besök gärna Rotanbloggen och deras Maj-arkiv!).

Vårt tidigare möte med Enköping, premiären på Norrvikens IP, slutade med 2-1 seger för oss efter att ha kommit tillbaka från underläge. Jens Jancker nickade då in kvitteringen på en hörna i slutet av första halvlek, och i andra halvlek sänkte Snake Enberg ESK med sitt avgörande mål. Trots Axels utvisning höll vi undan ganska enkelt och vann rättvist med 2-1. Enköping hade även efter det haft en tung säsong och satt inför sista omgången i en knepig sits, där man med lite otur med resultaten riskerade kval.

För vår egen del hjälpte det att försvara andraplatsen, där förra veckans övermäktiga motståndare Strömsberg flåsade oss i nacken. Strömsberg mötte Västerås hemma i sista matchen, en match de hade goda chanser att vinna. För vår del var det alltså bara seger som gällde.

Startelvan skiljde sig på flera punkter jämfört med förra gånger. Bland annat var Hans-Jörg Butt (Han som egentligen bara är med för att slå straffar), Vedad, borta på grund av sjukdom. Tränarna hade även valt att enbart låta ena halvan av förra veckans Dyer/Bowyer-krig fortsätta på banan. Laget såg ut som följer:

Säll

Filip - Axel - Afrim - Anton

Folkesson - Jens

Saffe - Christian - Eyüp

Demba

Bänk: Brille, Wilow, Gabbe, Hezha, Freby, Omar, Badji

Laget bestod alltså en backlinje och sex mittfältare. Ett gäng som skulle visa sig vara mer offensiva än någonsin.

Enköping verkade vara tagna av stundens allvar. Direkt från start tillåts vi ta tag i taktpinnen, och dominerar spelet totalt. Backlinjen kan hela tiden spela upp bollen via mig och Folkesson, och längre upp är det riktigt bra rörelse, framför allt ständiga löpningar från den Gambianske maratonlöparen Demba.

De bästa chanserna inledningsvis får Demba, men hans ofattbart svaga skott ger inte veteranen i ESK-målet några större bekymmer. Inte heller behöver han ingripa när jag gör ett Field Gold på ett mysigt läge på motrull. Saffe tappar bort ett perfekt inlägg av Anton i luften och Christian skjuter utanför i ett 3 mot 1-läge (RÄÄTTT!!!).

Men sen kommer två gyllene minuter. Det börjar med att vi har världens längsta bollinnehav i backlinjen. Bollen spelas sedan upp mittfältet där den får löpa längs ett snöre ytterligare några gånger mellan mig och Lilla DN. Sedan går allt mycket snabbt. Bollen på ett tillslag upp till Eyüp från mig. Eyüp sätter också på ett tillslag vidare till Christian (Spel på tredje rörelse. Härligt!). Samtidigt fortsätter jag min löpning centralt i banan. Christian håller i bollen någon sekund innan han hittar tillbaka till Eyüp på vänsterkanten. Eyüp utmanar backen, vänder upp och smeker in ett perfekt chip-inlägg precis över den siste mittbackens huvud...

...där #8, Oliver Bierhoff, kommer flygande! Mål nummer sju i serien den här säsongen betydde inte bara att jag slapp bjuda FT på en utekväll, det gav också oss en väldigt välförtjänt ledning på matchen.

Filip var klart irriterad över att jag gjort mål. Som den store spelaren han är fokuserade han dock sin ilska på spelet och drar direkt efter målet upp ett fint anfall på högerkanten. Filip hittar då Saffe som sätter in den till Christian. Den på hösten hysteriskt formtoppade Antonio får en perfekt touch förbi sista försvararen och chippar enkelt in bollen över målvakten. 0-2. Ytterligare någon minut senare är Folkesson millimeter ifrån att utöka ledningen till 3-0 med en bicycleta (!). Men, långa målvaktsfingrar förhindrar det på många sätt osannolika målet.

Foto: Kent Lundqvist

Demba avslutade första halvlek med att rycka bockskägget av Lalas (VM 94-referens...alla som sett den vet vad jag talar om) och skjuta utanför i ett friläge. Bakåt hade det inte hänt mycket. Axel styrde ett inlägg i översidan av ribban (Säll hade kontroll) och Säll räddar också snyggt efter att ESK trixat sig till ett fritt läge i straffområdet.

Foto: Kent Lundqvist

Så var den bra halvleken avklarad. Nu skulle vi bara att försöka hålla vår ledning i en dåliga. För inte kunde vi väl göra två bra halvlekar i rad? Det hade ju i alla fall inte hänt hittills under säsongen. Hör och häpna då vi går ut och spelar vår kanske allra bästa fotboll under första 20 minuterna i andra halvlek! Nu radar chanserna upp sig:

- Saffe frispelas av Folkesson, men dröjer för länge med avslutet.

- Eyüp blir totalt fri men är en riktig fegis och kommer aldrig till avslut.

- Saffe blir helt fri igen. En skottfint skickar upp en back på läktaren, men avslutet sitter som en smäck i målvaktens handskar.

- Jag drar iväg en projektil i distans i ribbkrysset, där det bara saknades några centimeter till vänster för att det skulle bli ett äkta hattrick i Årets mål-utmärkelser.

- Christian avslutar från slottet, millimeter utanför stolpen.

- Lilla DN pangar på, men kanonskottet sitter rakt på.

' Foto: Kent Lundqvist

Till slut sätter i alla fall inbytte Omar 3-0. På ett sedvanligt sätt bryter han in från vänster och smäller in bollen till höger i målet. Målet var Omars åttonde, vilket säkrade skytteligasegern i United framför hungrigt följande Åberg och ciggkungen Kestendzic.

Man måste också ge Enköping en eloge som lyfter sig ordentligt i slutet, mycket tack vare inbytte nummer 17. Chanserna är dock varken många eller farliga. Bortsett från en straffsituation (Jag hade blåst.), där Axel gör en cheeseburgare av en ESK-forward, är det inte mycket Säll behöver göra. Reduceringen kommer på en hörna där en ESK-back nickar från bortre ytan mot mål. Bollen studsar i marken och går mot en välplacerad undertecknad. "Skön jag e, jag räddar laget nu", tänkte jag och hoppade för att skarva bollen över målet. Tyvärr nådde jag inte högre än att jag kunde skarva bollen i ribban. Returen går rakt ut till nummer 17, som trycker in bollen mellan virrvarret av händer och fötter i vårt målområde. I efterhand fick jag höra att Säll stått precis bakom mig när jag nickade bollen i ribban. Smart.

Ingen fara på taket. Säker seger med 3-1 efter vad som mycket väl kan vara årets bästa spel sett till en hel match. Vi spelade avslappnat och väldigt enkelt. Bollen gick mellan oss på få touch och varenda spelare anpassade sig verkligen till systemet. Är du felvänd? Spela då någon som är rättvänd! Vi lät Enköping springa väldigt mycket utan boll, vilket också belönades i form av stundtals enorma ytor på mittfältet. Kul att få avsluta säsongen på ett bra sätt. En andraplats bakom välförtjänta seriesegraren Frej och 8 (?) poäng framför den på hösten pinsamt avklädda kusinen från landet. Nu vet vi hur det är att vara ett topplag, nästa år tar vi det här!

Nu väntar vinterträning. Skoj. Gå från en Wilow i bar överkropp till en Säll i ett vidrigt underställ. Till alla våra kvinnliga fans kan vi säga hejdå till för några månader. Vinterträning med allt vad det innebär är ingen vacker syn. Jag kan redan här på rak arm ge 5 starka orsaker till varför vinterträningen är ett lidande:

° Folkessons upprullade mössa

° Belgian Blues gula Umbro

° Skytteholm 21.30-23.00

° Atillas provspelare

° Att det är så mörkt att man inte kan se Christian förutom när han skrattar. Och han skrattar aldrig.

Men, allt är inte elände. Det dröjer till exempel förhppningsvis ett bra tag innan vi behöver köra Y:et. Man måste inte alltid vara better safe than sorry utan kan chansa lite ibland. Och Bröderna bluff är alltid lika härliga.

Jag inser att jag måste återkomma med någon form av avrundning, prisutdelning mm. Det kommer jag att göra, vet redan nu ett par tunga priser som kommer att delas ut.

Skönt att se att ett av mina alias finns med i bloggen igen.

S.U. Norwegian Fan Club vill härmed gratulera laget med en framgångsrik säsong och en hedrande 2.a plats. Nästa år blir väl siktet inställt på Division 1, och heta möten med Dalkurd igen. Kunde för övrigt notera i Youtube-videon från Rotan-matchen att S.U.-flaggor och annan supporter-utrustning nu är tillgängligt, och bes översänt till S.U.-fansens klubbhus i Norge. Såg också i lokaltidningen att A. Limpar hade varit i LSK-hallen och spelat uppvisningsmatch med diverse stjärnspelare. Var dessvärre inte hemma annars hade han varit välkommen på en fika. Lycka till vidare med vinterträningen, det är här grundlaget för nästa säsong läggs. Men finnes det inga inomhushallar i Sverige...?