alltidUnited

Foto: www.siffotboll.se (från vårmötet)


Sollentuna United - Strömsbergs IF 2-3 (0-2)

0-1 23'
0-2 34'
1-2 61' Christian (Filip)
1-3 81'
2-3 86' Jens (Afrim)

"Ända in i kaklet!"

Sveriges töntigaste och mest överanvända (Kan tänka mig att Johan Hedman gillar den) sportklyscha skulle kunna beskriva Sollentuna Uniteds läge inför säsongens sista hemmamatch. Den skrala poängskörden kring sommaruppehållet hade släppt iväg Frej ett par poäng för mycket och hela hösten blev således en jakt för att minska avståndet till serieledningen.

Sedan segern i derbyt mot Rotebro hade poängen trillat in ordentligt på vårt konto. Enda plumpen var onödiga 3-3 borta mot Köping, i övrigt var det full pott. Med bara två matcher kvar skulle vi nu försöka att hålla detta stim hela vägen fram - ända in i kaklet.

Laget

Efter en träningsvecka innehållande Y:et, doppboll (Christian Antonios enda krav till att förlänga sitt kontrakt är att få skriva in en klausul om att slippa vara med på doppbollen) samt en fantastisk comeback av svarta laget på tisdagens winning game hade tränarna med viss möda tagit ut en elva. Efter Ronnies inhopp förra veckan var det nu återigen Paul som drog i trådarna.

Elvan:

Säll

FT - Axel - Afrim - Anton

Hezha - Christian

Hailab - Jens - Eyüp

Vedad

Bänken: Brille, Wilow, Gabbe, Folkesson, Saffe, Demba, Snake

Ändringar från förra veckan var att Axel var tillbaka i mittförsvaret, jag fick ta klivet upp på den offensiva mittfältsplatsen och Eyüp spelade vänsterforward istället för avstängde Omar.

Pratglatt omklädningsrum - domaren då?

I omklädningsrummet var allting sig likt. Folkesson hade dyrast kläder (Till och med hans säckiga gamla kalsonger visade sig vara Ralph Lauren!), Snake visste allt och Säll är barnsligt laddad inför launchen av hans kost- och träningsblogg som startar på onsdag. Bluffens sportdryck var tillbaka, något som Roffe firade med att sätta tummarna i Vedads baksidor så att den bosniske frihetskämpen kved av smärta. Från inre delen av rummet kunde man som vanligt höra fragment av diskussionen som, inte helt olikt alla andra gånger, handlade om Cristiano Ronaldo och Leo Messi. Kvalitén på snacket var stundtals exceptionellt hög:

Afrim: "HUUUR kan ni säga att Messi är bättre än Cristiano!? Jag förstår det inte!"
Eyüp: "Mammas död du gör bort dig, stäng din mun bara"
Afrim: "Asså kolla killen fick anabola för att ens växa, vad skulle han va utan anabola? Jag kn*llar anabolas mamma!"

Det mer formella snacket handlade om att det idag skulle bli extra viktigt med spelvändningar, snabbt och många. Attila utmålade Langley som Hulken och varnade oss för att komma i närheten. Han hade tydligen förvandlats till världens bästa spelare under det knappa året som gått sedan inte fått vara kvar i United.

Dömde matchen gjorde mannen som utgett sig för att vara Ronnies mamma och hans pappa. Denna profil utmärkte sig redan på uppvärmningen genom att jogga helt själv och till synes inte ha någon kontakt med sina två assisterande. Han utvecklade även hälsa på lagkaptenerna-proceduren genom att låta oss gissa vad hans namn var. Vanligtvis brukar man hälsa och uppge sitt namn, något som denna domare tydligen ansåg sig för fin för. Jag gissar på Hermann, Joseph, Ernst eller något annat Gestapo-namn.

Foto: www.siffotboll.se (från vårmötet)

Hyfsad start - sedan Strömsberg för hela slanten

Matchen startar ungefär som man kunnat gissa. Vi för spelet direkt från start, medan Strömsberg satsar på att ligga rätt och ställa om snabbt på sina duktiga offensiva spelare. De är rejäla i sin press och visar att de kommer att sälja sig dyrt. Vi spelar ändå hyfsat bra inledningsvis och kommer till några halvchanser. Jag bombar utanför, Eyüp träffar målvakten och Vedad avlossar ett par tre skott som går till historien som det lösaste som skjutits på Vallen sedan Niklas Karlssons dagar (Lösast på hela säsongen är dock fortfarande Christians fjollboll på Goodison Park).

I den 23:e minuten smäller det bakom Säll. Vi tappar boll där man absolut inte får tappa boll, vilket Strömsberg utnyttjar. Snabbt spel ut på kanten. In i straffområdet. Omarkerad anfallare. 0-1 utan chans för Säll.

Målet lyfter Strömsberg, samtidigt som vi presterar ett presspel som skulle gett Tony Gustavsson julafton i en halvtidsanalys. Oj vad fel vi kom hela tiden. Att pressa en och en mot ett såpass bollskickligt lag som Strömsberg är självmord. De får hela tiden spela genom mittfältet och därifrån hitta in i djupled. Andra halvan av första halvlek domineras av Strömsberg, då de också gör 2-0 på ett nästan identiskt sätt som första målet, men denna gång spelas bollen in från vår vänsterkant. Vi får egentligen bara en riktigt bra målchans, då Hailab skjuter i burgaveln i friläge. Där borde han nog spelat in till fristående Vedad i mitten.

Jobba ur underläge - igen

Jag vet inte hur många gånger vi hamnat i underläge och desperat försökt vända matchen den här säsongen. Många gånger har vi lyckats. Vi har en ruskig förmåga att slå på en extra växel när vi verkligen behöver. Andra halvlek mot Strömsberg blev en enda lång press. Strömsberg drar sig självfallet tillbaka lite grann, nöjda med resultatet, samtidigt som vi sätter bättre fart på bollen samt får igång en fungerande defensiv press.

Demba ersatte Eyüp i anfallet och tillförde mer speed på kanten. Jag tog klivet ner bredvid Hezha och skickade upp Antonio på den offensiva mittfältsplatsen. Resultat lät inte vänta på sig. Efter en kvart i andra halvlek driver Filip upp bollen på offensiv planhalva. Väl där lämnar han över till poängkungen Christian som tar emot, siktar in sig, och skjuter 1-2 med millimeterprecision i bortre hörnet. Här kändes det som en comeback låg i luften.

Nu trycker vi på. Vedad bestämde att alla lösa går om och revanscherade första halvlekens kalkoner med karriärens hårdaste skott när han volleysköt från straffområdeslinjen efter ett Rory Delap-inkast av undertecknad. Oturligt nog går bollen för nära målvakten, som sprattlar till och räddar kanonen. Inbytte David blir snuvad på ett öppet läge av Filip, som var sugen på att göra mål.

Vår oförmåga att vara precisa i de sista momenten (Hur många inlägg slog vi? 1?) straffar sig riktigt elakt. Gestapoofficeren med pipa (Såg på svenskfotboll att han hette Johan. Besvikelse.) nekar först oss en frispark för att sedan i momentet efter i identiskt läge blåsa frispark för Strömsberg. Frisparken lyras in, jag nickar bort. I andravåg kommer Strömsbergs bloggtrötte högerytter och smäller in 1-3 med ett av de vackrare halvvolleymålen man sett på Vallen. Helt otagbart för stackars Säll i målet, som annars stått sysslolös i andra halvlek (Enda läget för Strömsberg var när forwarden med nummer 15 försökte sig på en riktigt, riktigt dålig lobb i friläge.).

Efter några sista, desperata försök till mål, lite Lee Bowyer vs. Kieron Dyer-action och en i luften liggande reduceringsvolley stolpe in av undertecknad tog matchen slut. Gestapo-Johan valde att blåsa av matchen redan efter 91 minuter, trots att båda lagen gjort tre byten var plus flera huvudskador under matchen, härligt!

Ingen serieseger. Men vi ska bli tvåa.

Frej vann mot Skiljebo, 2-0. Ganska skönt faktiskt. Man hade inte mått om Frej tappat poäng och vi förlorat. Vi missade ju också chansen att säkra andraplatsen, vilket nu kommer att avgöras i sista omgången. Vi möter Enköping borta, Strömsberg har Västerås IK hemma. Tuffa matcher för båda lagen, men vi ska göra vårt. Tydligen har också lillebror (Storebror?) Rotebro ringt jultomten och önskat sig en United-seger då de inte längre så oslagbara Rotebro med lite otur med resultaten faktiskt kan tvingas kvala sig kvar i serien, trots succésäsongen och sina tankar om division ett.

Don't worry, daddy will be taking care of business...