Ett sista Gott Nytt år för den här gången
Julmaten är uppäten, tomten har gjort sitt besök (”God jul, har fått en Audi och en resa till Karibien, det börjar bra”, smsade FT precis innan Kalle Anka på julafton) och baksmällan från juldagen har lagt sig. Ett nyår står mellan oss och en ny säsong. Ytterligare en säsong på mittfältet, ytterligare en säsong i nummer åtta.
Skillnaden är att nästa säsong gör jag det inte i Sollentuna United.
Come again?
Jag anlände till Turebergs IF en kall vinterkväll för fem år sedan. Häggvikshallen. Inneträning. Ett golv som var hårt som fan. För att verka häftig hade jag köpt såna här supertunna taekwondo-skor, som alla de bästa innespelarna verkade ha på sig. Vi började med lite löpningar och någon kolonnövning. Sen var skorna trasiga. Bra start.
Efter att ha åkt ur division 3 under mitt enda år med Bollstanäs stod valet emellan att börja i Vallentuna, då i division 2, eller försöka bli profet på hemmaplan i Tureberg. Efter att ha tränat med båda lagen föll sig valet ganska naturligt. Tureberg kändes kanon på alla punkter. Unga hungriga spelare kombinerat med snackiga, mysplufsiga målvakter och över allt styrde Thure som direkt fick mig att känna mig välkommen. Det enda jag inte blev klok på var om sportchefen verkligen hette Erik Börjesson som han sa i telefon, allt jag märkte av var en skrikig turk som hette Atilla.
Jag var inte ens 20. Tonårig och spinkig. Långt ifrån dagens gubbiga self. Kom till träningarna i mina första jeans med medveten slitning på. Köpta på JC i Trollhättan. T-shirts med snubbar i solglasögonen. True O.G. Nu sitter jag här med brillor, istoppad skjorta och artig frilla på ett kontor. Welcome to the rest of your life?
Nej! Det är ju inte det. Parallellt med fotbollen har jag (nästan) alltid varit väldigt duktig. Tog mig igenom högskolan direkt efter gymnasiet utan den minsta omtenta eller restuppgift. Traineeprogrammerades av Apple. Fick ett bra jobb. Kände mig länge väldigt nöjd med det.
Under hösten väcktes en annan känsla, en annan förhoppning. Stefan Olssons intåg i Sollentuna United, och det lyft som det medförde både för mig och för resten av både lagkompisar och ledare, födde ett sug efter både mer fotboll - men också ett miljöombyte.
Så, efter fem fantastiska år. Efter över hundra matcher i Sollentuna United. Efter fem år av mål, självmål, straffmissar, jätteidioter, chilibabbar, blåa belgare, El Clásicon, Orientexpresser, bloggar, julgranar, slantsinglingar, inkilningar, kvadrater, skräddare, stora skämt, Y-passningsövningar, Grogg, Bluff och Burköl är det dags att gå vidare. Från och med säsongen 2012 spelar jag för Sandvikens IF i division 1 norra.
Känns fortfarande rätt avlägset att man inte ska spela i United. Inga fler sena försäsongskvällar på Skytteholm, inga blufftejpade fötter och inget motvilligt konstgräsläggande på bandyplan. Saker som varit självklara i fem års tid.
Istället blir nu allting nytt. Stockholm blir Gävle. Naturgräs blir konstgräs. Tom Sollentunavall blir fullsatt Jernvall (”Du kan räkna med att gubbarna på läktaren börjar gnälla om du inte presterar direkt”, sa Sandvikens ordförande när jag var uppe och skrev på). Mycket förändringar på en gång. Tur då att trygga nummer åtta ligger och väntar. Det där med trygghet är ju som bekant A och O för svenska fotbollsspelare.
Det ska bli fantastiskt roligt, det är inget att sticka under stol med, men också tufft. Nu blir det puts väck med mätte farbror Åberg som vet hur saker och ting fungerar och kan klara sig långt på rutinen (Herregud, är jag 23 eller 35!?). Nu ska det till att förtjäna respekt i en ny stad, ett nytt lag och bland nya lagkamrater. Dessutom på en högre nivå. Vi får hoppas att det går bra, annars kanske jag hamnar mitt bland de sågande gubbarna på läktarn.
Innan flyttlasset går ska jag hinna fira nyår, och träna mig i skaplig form under januari med Sollentuna United. Spännande tid på året nu, som vanligt. Silly season är i full gång och man går bara och väntar på att Atilla ska begära ordet inför en träning ”Eeeeeehm...som ni alla vet så jobbar vi hårt för att förstärka laget och...eeeehm nu har vi två klara nyförvärv”. Sollentuna United tvingas alltid slåss med näbbar och klor för att knyta till sig spelare framför de många andra klubbarna i samma region och på ungefär samma nivå. En sak ska ni i alla fall veta, alla ni bloggläsare som sitter med Sollentuna Uniteds avslagsförslag i era händer och funderar - det är en klubb som tar vara på sina spelare till och en klubb som man vill återvända till. Det hade i alla fall jag tänkt att göra.
Jag lämnar nu blogglösenord och stafettpinne till Micke Thorstensson, och så hoppas vi att United hittar ett nyförvärv som både bemästrar fotbollsspelande och ordbehandling och kan bära AlltidUniteds fana vidare. Vi får se om det i framtiden blir en comeback till Klubben, Vallen och Bloggen. Fram tills dess vill jag bara tacka för tiden som har varit - tack för 5 fantastiska år och ett enormt lycka till nästa säsong, Sollentuna United! På återseende!
Gott nytt år allihop!
//
#8 Åberg
Skillnaden är att nästa säsong gör jag det inte i Sollentuna United.
Come again?
Jag anlände till Turebergs IF en kall vinterkväll för fem år sedan. Häggvikshallen. Inneträning. Ett golv som var hårt som fan. För att verka häftig hade jag köpt såna här supertunna taekwondo-skor, som alla de bästa innespelarna verkade ha på sig. Vi började med lite löpningar och någon kolonnövning. Sen var skorna trasiga. Bra start.
Efter att ha åkt ur division 3 under mitt enda år med Bollstanäs stod valet emellan att börja i Vallentuna, då i division 2, eller försöka bli profet på hemmaplan i Tureberg. Efter att ha tränat med båda lagen föll sig valet ganska naturligt. Tureberg kändes kanon på alla punkter. Unga hungriga spelare kombinerat med snackiga, mysplufsiga målvakter och över allt styrde Thure som direkt fick mig att känna mig välkommen. Det enda jag inte blev klok på var om sportchefen verkligen hette Erik Börjesson som han sa i telefon, allt jag märkte av var en skrikig turk som hette Atilla.
Jag var inte ens 20. Tonårig och spinkig. Långt ifrån dagens gubbiga self. Kom till träningarna i mina första jeans med medveten slitning på. Köpta på JC i Trollhättan. T-shirts med snubbar i solglasögonen. True O.G. Nu sitter jag här med brillor, istoppad skjorta och artig frilla på ett kontor. Welcome to the rest of your life?
Nej! Det är ju inte det. Parallellt med fotbollen har jag (nästan) alltid varit väldigt duktig. Tog mig igenom högskolan direkt efter gymnasiet utan den minsta omtenta eller restuppgift. Traineeprogrammerades av Apple. Fick ett bra jobb. Kände mig länge väldigt nöjd med det.
Under hösten väcktes en annan känsla, en annan förhoppning. Stefan Olssons intåg i Sollentuna United, och det lyft som det medförde både för mig och för resten av både lagkompisar och ledare, födde ett sug efter både mer fotboll - men också ett miljöombyte.
Så, efter fem fantastiska år. Efter över hundra matcher i Sollentuna United. Efter fem år av mål, självmål, straffmissar, jätteidioter, chilibabbar, blåa belgare, El Clásicon, Orientexpresser, bloggar, julgranar, slantsinglingar, inkilningar, kvadrater, skräddare, stora skämt, Y-passningsövningar, Grogg, Bluff och Burköl är det dags att gå vidare. Från och med säsongen 2012 spelar jag för Sandvikens IF i division 1 norra.
Känns fortfarande rätt avlägset att man inte ska spela i United. Inga fler sena försäsongskvällar på Skytteholm, inga blufftejpade fötter och inget motvilligt konstgräsläggande på bandyplan. Saker som varit självklara i fem års tid.
Istället blir nu allting nytt. Stockholm blir Gävle. Naturgräs blir konstgräs. Tom Sollentunavall blir fullsatt Jernvall (”Du kan räkna med att gubbarna på läktaren börjar gnälla om du inte presterar direkt”, sa Sandvikens ordförande när jag var uppe och skrev på). Mycket förändringar på en gång. Tur då att trygga nummer åtta ligger och väntar. Det där med trygghet är ju som bekant A och O för svenska fotbollsspelare.
Det ska bli fantastiskt roligt, det är inget att sticka under stol med, men också tufft. Nu blir det puts väck med mätte farbror Åberg som vet hur saker och ting fungerar och kan klara sig långt på rutinen (Herregud, är jag 23 eller 35!?). Nu ska det till att förtjäna respekt i en ny stad, ett nytt lag och bland nya lagkamrater. Dessutom på en högre nivå. Vi får hoppas att det går bra, annars kanske jag hamnar mitt bland de sågande gubbarna på läktarn.
Innan flyttlasset går ska jag hinna fira nyår, och träna mig i skaplig form under januari med Sollentuna United. Spännande tid på året nu, som vanligt. Silly season är i full gång och man går bara och väntar på att Atilla ska begära ordet inför en träning ”Eeeeeehm...som ni alla vet så jobbar vi hårt för att förstärka laget och...eeeehm nu har vi två klara nyförvärv”. Sollentuna United tvingas alltid slåss med näbbar och klor för att knyta till sig spelare framför de många andra klubbarna i samma region och på ungefär samma nivå. En sak ska ni i alla fall veta, alla ni bloggläsare som sitter med Sollentuna Uniteds avslagsförslag i era händer och funderar - det är en klubb som tar vara på sina spelare till och en klubb som man vill återvända till. Det hade i alla fall jag tänkt att göra.
Jag lämnar nu blogglösenord och stafettpinne till Micke Thorstensson, och så hoppas vi att United hittar ett nyförvärv som både bemästrar fotbollsspelande och ordbehandling och kan bära AlltidUniteds fana vidare. Vi får se om det i framtiden blir en comeback till Klubben, Vallen och Bloggen. Fram tills dess vill jag bara tacka för tiden som har varit - tack för 5 fantastiska år och ett enormt lycka till nästa säsong, Sollentuna United! På återseende!
Gott nytt år allihop!
//
#8 Åberg
